En inblick i verkligheten:
Jag är blind sedan födseln, för två år sedan blev jag tvungen att ansöka om insatsen ledsagning. Det som jag inte var beredd på, den långdragna, tid och energikrävande, kort sagt den psykiskt påfrestande processen.
En tid där jag försökte få tag på läkarintyg efter läkarintyg. Intygen skulle inte enbart påvisa att jag är blind, utan andra hälsoproblem så som understimulering, m.m. för att påvisa vikten av fler ledsagningstimmar.
Trots detta beviljades jag enbart 8 ledsagningstimmar i månaden. Om man utgår från läkarintygen kring fysisk träning, samt WHO:s rekommendationer, skulle jag behöva 20 timmar i månaden. Beslutet överklagades till nämnden, och sedan till förvaltningsrätten, som valde att bifalla nämndens beslut.
De dominerande känslorna var, ilska, frustration, en bitter smak av förnedring, besvikelse och en enorm trötthet. Över att jag i dagens Sverige, behöver gå igenom en rättslig process för att få mina behov tillgodosedda, över att jag behöver tigga till mig, min självklara rättighet till ett värdigt liv.
Beslutet överklagades till kammarrätten, som valde att tilldela mig 16 timmar i månaden. Äntligen kunde jag andas ut, jag fick permission i några månader. Då tyvärr en ständig oro och ovisshet förföljer oss dagligen, då sådana insatser måste man ansöka om årligen, hamnar man i samma era!
En ljusglimt:
Banalt kommer det att låta i era öron. Men jag upplevde en obeskrivlig tacksamhet, stolthet, glädje och frihet. När jag lyckades införskaffa allt material, för att göra på egen hand, en egenhändig presentsätt. Som jag kunde uppvakta min syster med.
En annan ljusglimt, när mina systers döttrar berättade om att deras bästa/värdefulla minnen. Är då jag tog de till Tom Tits experiment, samt bowlade med dem.
En enorm lycka upplevde jag, för att jag delade deras upplevelse, och fick vara under korta stunder, den mostern jag vill vara för dem.
Samtidigt upplever jag en enorm sorg, då jag har behövt göra besparingar på mina egna ledsagningstimmar. För att det ska ske i praktiken, samt över att i dagens Sverige kan/har jag inte möjligheten att vara den mostern jag vill vara för mina syskonbarn.
Doaa, Zatara, 2022
